Evas sju döttrar

Ett samarbete mellan Agneta Segerfelt & Helena Marika Ekenger för utställningen A Clear Day på Nääs slott 2017. Historisk plats/inspiration: Bab-el-Mandeb/Sorgesundet/Gate of Grief
Betong, silikat, caput mortum, ca 200 x 200 x 170 cm
Foto: Helena Marika Ekenger

Ursula, Xenia, Helena, Velda, Tara, Katrine och Jasmine. De stod där, tvekande, på stranden. Undrande om livet på andra sidan det mörka vattnet.
Kanske var det nyfikenhet och längtan som drev dem ut i Sorgesundet, kanske var det svält och drömmen om ett bättre liv. Kanske hade deras fäder, bröder och män gått före.
En dag utan vind, vattenytan helt stilla. Långt därborta en mörk siluett. Försiktigt vadar de tillsammans ut i vattnet mot en främmande kontinent och en ny horisont.
Inte heller de återvände – de stannade kvar och blev våra anmödrar.

Aisha, Nour, Fatima, Leila, Amina, Maryam och Yasmin. Kvinnor som idag lämnar sina hemländer för att bli anmödrar till nya generationer av européer och svenskar, kvinnor vars män har rest i förväg och kanske riskerat sina liv på flykt över ett annat mörkt vatten för att skapa en framtid för sig och sina familjer.

Inspirationen till Evas sju döttrar kommer från Lasse Berg som i sin Kalaharitriologi berättar hur ett 100-tal homo sapiens korsade Bab-el-Mandeb (Sorgesundet) mellan Djibouti och Eritrea och Yemen på Arabiska halvön för ungefär 60 000 år sedan och blev anmödrar och anfäder till alla nu levande människor utanför den afrikanska kontinenten.
Fortfarande korsar människor Bab-el-Mandeb i hopp om ett bättre liv.

Ett varmt tack till Åke Spångberg, Per Arne Ivarsson, Peter Loguin och Jonathan Hilli som alla bidragit till att verket realiserats och kommit på plats!

For English – scroll down!

The Seven Daughters of Eve
A collaboration between Agneta Segerfelt and Helena Marika Ekenger for A Clear Day at Nääs slott 2017.
Historical place/inspiration: Bab-el-Mandeb/Gate of Grief
Concrete, silicate, caput mortum, 200 x 200 x 120 cm

Ursula, Xenia, Helena, Velda, Tara, Katrine and Jasmine. They were standing there, hesitating, on the shore. Wondering about life on the other side of the dark water.
Maybe it was curiosity and longing that drove them out into the Gate of Grief, maybe it was famine and the dream of a better life. Perhaps their fathers, brothers and men had gone before them.
A day without wind, the surface of the water completely still. Out there, far away, a dark silhouette. Gently they wade out into the water towards a foreign continent and a new horizon.
Nor they went back – they stayed, went on and became our ancestresses.

Aisha, Nour, Fatima, Leila, Amina, Maryam and Yasmin. Women of today, leaving their home countries in order to become ancestresses of new generations of Europeans and Swedes, women whose husbands have left ahead of them, perhaps risking their lives escaping across another dark water in order to create a future for themselves and their families.

The inspiration for The Seven Daughters of Eve comes from Lasse Berg, author of the Kalahari Triologi, where he describes how some 100 homo sapiens crossed Bab-el-Mandeb (Gate of Grief) between Djibouti and Eritrea and Yemen on the Arabian peninsula about 60 000 years ago to become ancestresses and ancestors of all human beings outside the African continent.
Still today people cross Bab-el Mandeb in hope of a better life.