Käril efter käril…

Käril efter käril... skapades till utställningen m o t l j u s på Stampens kvarn i Alingsås hösten 2015. Eller är det tvärtom? Idén har jag burit med mig sedan 2012 när jag ställde ut i Stampens kvarn första gången. Då blev det ett helt annat verk – IN MEMORIAM – också det i samspel med den specifika platsen, kvarnen.

Käril efter käril… är en rumslig gestaltning bestående av ett antal stora glasflaskor som hänger upp och ner från taket. Andra väntar stående på golvet. Vid utställningens början är flaskorna fyllda med fin sand och förseglade med vax. En efter en bryts förseglingarna, sanden rinner stilla ut och bildar ett landskap på golvet i rummet, som långsamt förändras…
Ett rum att sitta ner i, dröja kvar i och låta tanken löpa fritt.

”Käril” är mångsyftande – det är en äldre form av ordet kärl förstås, en behållare. Käril förekommer ofta som en omskrivning för kroppen, i synnerhet kvinnans. Uttrycket ett svagt käril används också, i synnerhet i religiöst språk, om människan i allmänhet som en (i förhållande till Gud) bräcklig och svag varelse; jfr Matteus 9:17. ”Aposteln Petrus säger… Vi äro alla svaga käril, “lerkar”, men likväl är kvinnan det svagaste kärilet.” (Kol 3:19)

Inom psykoanalysen används uttrycket syftande på själen; ”(att) psyket väsentligen är någonting sårbart. Sammanbrottet och desorganisationen är alltid en överhängande risk. Människan är ett bräckligt käril.” (www.divan.nu)
När mannen talar om sig själv som ett ”bräckligt käril” är det ofta kopplat till köttslig synd. Svaga käril som spricka ”bara de få se nytt vin”!

I litteraturen används uttrycket bland annat av Tolstoj, Kerstin Thorwall och i Prästkappan av Sven Delblanc.

Foton: Helena Marika Ekenger och Filip Loguin